Den fartfyllda lillkillen Kaj väckte förundran i Högfors, eftersom han pratade svenska med sin mamma. Den glada filuren stod ofta i händelsernas centrum: ”Vid ganska ung ålder blev jag redan van vid att the spotlight is on me”, menar Kaj.

Glädjen har alltid spelat en central roll i hans liv. Men efter att ”Kaitsu”, som han även kallas, själv drabbades av hjärninfarkt och efter att hans fru insjuknade i bröstcancer, är han ännu gladare än tidigare. Glädjen har gått in på ett djupare plan nu.

Den bortglömda tacksamheten återvänder

Det finns ingen djup glädje utan tacksamhet, vilket Kaj kanske redan hade glömt bort lite grann. ”Jag tänkte att det är klart att jag är frisk och att inget kommer att gå på tok. Men nu har jag i alla fall insett att livet är verkligt skört och att det mycket fort kan gå väldigt illa.”

Hjärninfarkten kom helt oväntat. Visst hade Kaj hört om infarkter, men det var inget som hans släktingar eller närmaste berörts av. ”Jag kunde inte vänta mig att jag skulle råka ut för något sådant”.

Men den 24 maj 2016 klockan 7.42 på morgonen blev det ändå så.

”Den ena handen fungerade inte och jag kunde inte ställa deodoranten på det vanliga stället. Jag började sluddra när jag försökte prata och den ena kinden hängde ner. Min granne ringde efter ambulansen som kom till vår gård klockan 7.50.”

Vågar jag somna?

Kaj kördes i ilfart till Mejlans sjukhus. ”När man förlorar sex miljoner hjärnceller per minut, är det ganska ofattbart. Det gjorde inte ont och jag var inte rädd, utan det kändes tryggt på något sätt”. Så beskriver Kaj de första stunderna efter infarkten. ”Det kändes som på en Formel 1-depå, eftersom jag var i mycket goda händer och fick världens bästa vård”.

Efteråt ville Kaj veta hur mycket hans behandlingar kostat i verkligheten. ”Enligt neurologerna kostade mina behandlingar omkring 40 000–50 000 euro, men jag betalade 271 euro för allting. Om man inte kan känna sig tacksam för det, så vet jag inte om man kan känna tacksamhet överhuvudtaget.”

Först långt senare grep rädslan tag i honom. Tänk om han hade fått hjärninfarkten klockan två på natten, vad hade hänt då? Till all lycka var Kaj vaken.

Ju mer tid som går, desto tydligare inser Kaj att han verkligen hade tur. ”Om jag nu känner en pulserande smärta i bakhuvudet, börjar tankarna snurra igen – nej, tänk om det är…? Nog är väl allt ok? Vågar jag somna nu?”

Att bara stå och se på kändes väldigt tungt

Ett knappt halvår efter hjärninfarkten var Kaj mer eller mindre på benen igen. Livet återgick småningom till det normala, men plötsligt ringde hans fru och berättade att hon hittat små knölar i bröstet då hon gick i duschen. ”Hon tänkte för säkerhets skull gå till läkaren och låta dem ta provbitar. Efter ett par dagar fick jag ett lite allvarligare textmeddelande av henne, där hon skrev: nu gick det faktiskt i alla fall så att jag har elakartad bröstcancer”.

Då blev jag helt mållös.

Kajs far gick bort snabbt efter en kort tid av hjärncancer, och i hans släkt fanns det också många andra ödesdigra fall av aggressiv cancer. ”Då jag själv insjuknade, fällde jag inga tårar, men då min fru insjuknade, kunde jag inte hålla gråten tillbaka längre. Det kändes så tungt att bara stå och se på då min egen kära fru var sjuk.”

Livet är ingen självklarhet

De kan fortfarande inte dra en lättnadens suck eller sluta oroa sig över fruns sjukdom, men cancern har hållits under kontroll i två års tid. Därför ser det alltså bra ut. ”Nu när jag tittar på min fru kan jag säga att om hon inte är i sitt livs form just nu så är det inte långt ifrån. Det blev en ny början och vi fick mer tid tillsammans”

Sjukdomarna ledde till två ting som bägge var viktiga. För det första insåg Kaj att han också är en vanlig dödlig. ”På radio och tv kan man förstås börja tro att man är något förmer. Tidigare tänkte jag nämligen att jag bara kör på.”

En annan omskakande upplevelse var att han fick känslan av att ”nu räcker det”.

”Jag har redan fått ut så mycket av mitt 56-åriga liv, så här kan man inte riktigt klaga så hemskt mycket”, säger han och ler. ”Just nu känner jag mig mer levande. Så länge jag inte går med rollator eller är uppkopplad till en massa sladdar, känner jag mig verkligen glad och tacksam. Livet är ingen självklarhet.”

Ditt stöd är den bästa julklappen för dem som insjuknat i cancer och deras närstående. En donation stöder inhemsk cancerforskning och ger mera tid för den som insjuknad och hens nära.