Erja Eskelinens far insjuknade i en obotlig cancer. Det var en tung erfarenhet, som samtidigt förstärkte kärleken till familjen.

”I början av 2014 diagnostiserades min pappa med metastaserad tjocktarmscancer och läkarna gav inget hopp om bot. Cancern hade redan vid diagnosen hunnit sprida sig så långt att han inte opererades. Diagnosen var en stor chock.

Läkarna förmodade att pappa kanske hade ett par levnadsår kvar. Trots det avled han redan i oktober, nio månader efter att han hade fått diagnosen.

Medan pappa var sjuk fick jag en sådan känsla att det måste finnas någonting vi kan göra, även om det inte fanns något hopp om bot. Vi grundade tillsammans med familjen en egen insamling: Team Eskelinen mot cancer. Vårt mål var att samla in hundra euro till förmån för Cancerstiftelsen. Det nåddes jättesnabbt; vi fick ihop sammanlagt över 500 euro. Jag blev också månadsdonator till Cancerstiftelsen.

Själv försökte jag hitta annat att tänka på och deltog i stundens ingivelse i olika idrottsevenemang, som t.ex. Jukolan viesti och boboll i landskapsserien. Det kändes trevligt att pappa följde med orienteringen och bobollsmatcherna, ibland till och med på plats. Det var en stor lättnad att pappa verkade ha accepterat sitt öde, även om han inte hade valt det själv.

På försommaren började jag redan i förväg känna längtan efter min pappa. Det var en helt ny känsla för mig.  I och med att pappa blev sämre i slutet av sommaren, blev jag ännu mera rädd. Jag hade aldrig i mitt liv varit lika rädd.

Ibland kändes det som att ingenting längre var roligt. Vi var t.ex. bjudna på min svågers bröllop, men jag lyckades inte på hela veckoslutet komma i rätt feststämning. Jag skulle ha velat vara med min egen familj, även om jag samtidigt försökte ha annat liv också.

När pappa redan fick terminalvård skingrades dock rädslan; man bara tog emot allt som man fick. Kvaliteten på vården blev mycket bättre, och personalen tog hänsyn till hela vår familj. Trots sin sorglighet var terminalvården ändå en bra erfarenhet.

Jag tog ledigt från jobbet när pappa fick terminalvård. Det var ett av de bästa beslut jag har gjort. Jag fick prata med pappa och tillbringa tid hos mina föräldrar i mitt barndomshem.

När pappa dog kände jag mig först lättad. Sorgen kom också, men den förstärktes först senare. Efter döden fanns det så mycket att göra att man inte hade tid att tänka på hur stor förlusten var. Det är många i vår släkt som jobbar inom begravningsbranschen, och därför är de praktiska arrangemangen efter ett dödsfall kanske mera vardagliga för oss än för många andra. Min pappa hade tidigare jobbat på ett krematorium, och hans sista vilja var att hans aska skulle strös på hans barndomshems ägor. Han skämtade också att vi skulle spela ut flera begravningsbyråer mot varandra och välja den billigaste.

Året 2014 var det tuffaste året i mitt liv. Utöver att jag förlorade min pappa kommer jag ihåg hur starka känslor jag upplevde. Alla känslor, bra och dåliga, förstärktes betydligt. Under det året kom vi närmare varandra inom familjen och gjorde många saker tillsammans. Kärleken till den egna familjen var mycket stark.

Pappa hann inte få någon nytta av insamlingen som vi startade. Jag hoppas ändå att någon annan kan bli bättre tack vare insamlingarna och stödet från donatorerna.”

Erja Eskelinen, 31.