Kristina saknar sin mans leende, humor och varma visdom. Hans händer och hans hud. Kristina saknar faktiskt precis allt hos honom: ”Tänk om jag kunde röra vid honom ännu en gång”.

 

Arto var min första kärlek. Jag var tretton år gammal när jag lärde känna honom på orten där vi hade vår sommarstuga. Vi träffades alltid om somrarna och det kändes speciellt på något sätt.

Som ung man gick Arto med i främlingslegionen. Vi tänkte att vi kanske kan börja sällskapa när han kommer tillbaka. Men så träffade jag den man som senare blev pappa till mina barn och föll för honom. Jag skrev ett brev till Arto och berättade att jag inte längre sitter här och väntar på honom. Sedan började ett helt annat liv för mig, och jag var lycklig.

Vi var båda gifta på olika håll i 20 år, tills bägge äktenskapen tog slut. Därefter träffades vi på nytt med Arto och det stod genast klart för oss att vi är som gjorda för varandra.

Elva års lycka

Efter elva år av sällskapande tyckte vi båda att det kändes bra att ingå äktenskap. Vår lycka var fullkomlig.

Tre veckor efter vårt bröllop fick Arto en diagnos på en elakartad och obotlig hjärntumör. Han hade väldigt få symtom, så allt kom som en total överraskning. ”Tumören ligger så djupt inne i hjärnan att den inte kan opereras bort”, var det som vi fick höra.

Detta kom som en stor chock. Jag tänkte att det känns orättvist och att det helt enkelt inte kan bli så här.

Artos mest innerliga önskan var att få åka ut till sitt smultronställe i Raseborg, dvs. till vår sommarstuga, än en gång följande vår, för att göra träarbeten och fiska. Denna önskan gick inte i uppfyllelse.

Kärleken är starkast

Vi höll hoppet vid liv de första tre månaderna, även om behandlingarna var tuffa. Trots detta visste vi att behandlingarna bara kan ge oss lite mer tid tillsammans.

När Arto blev svagare, behövde han hjälp med nästan alla sina dagliga rutiner. Jag beslutade mig för att vara stark, eftersom jag ville göra allt jag kan så att Arto skulle ha det så bra som möjligt. Jag ville att han skulle veta att jag stod vid hans sida.

Julen är nu ett vackert minne

Vår sista jul tillsammans var alldeles underbar. Bägge parters barn kom hem till oss för att fira julafton. Vi njöt av samvaron och åt god mat. Arto var redan då i dåligt skick, men på något sätt fick han mer krafter att orka. Precis som om han hade fått någon typ av energikick just den dagen.

Lyckan var alldeles påtaglig. Vi grät inte och tänkte inte heller att detta var vår sista jul tillsammans. Stämningen var så fin, det var avslappnat och kvällen var fylld av humor.

Arto älskade att gå i bastun och på julafton hjälpte jag honom in i bastun en sista gång. Det kändes viktigt för oss båda.

Det kändes tryggt på terminalvårdsavdelningen

Till slut flyttades Arto över till terminalvårdsavdelningen. Där kändes det tryggt och verkligt bra att vara mitt bland alla välutbildade proffs. Jag besökte Arto dagligen, eftersom jag ville vara tillsammans med honom så mycket som möjligt. Till jobbet gick jag så ofta jag orkade och resten av arbetet gjorde jag hemifrån.

Jag brukade raka skägget på Arto och därefter massera hans ansikte och huvud. Det njöt han enormt mycket av.

Den 26 mars på morgonnatten fick jag höra att Arto hade somnat bort i stillhet. Nu fanns Arto inte mer.

Kärleken försvinner inte

Jag hade i mitt stilla sinne försökt göra en del av sorgearbetet för att förbereda mig på att Arto snart inte längre finns. Senare har jag insett att man inte kan förbereda sig på det.

När jag var tvungen att ta avsked och överväldigades av sorg kom också gråten, och då var jag alldeles otröstlig. Det kändes som om en tsunami sköljde över mig och som om jag hade svårt att hålla mig fast vid vardagen.

Arto finns fortfarande kvar i mina tankar hela tiden. De ärr som fortfarande finns kvar efter allt detta är livets och kärlekens ärr. Sorgen känns enormt stor, men vår kärlek kände inte heller några gränser. Jag är så tacksam över att jag fick träffa Arto på nytt. Jag känner mig privilegierad för att jag har fått uppleva allt detta.

Nu är jag inte längre rädd att bli överväldigad av starka känslor. Kanske det är en tröst att de starka känslorna inte dyker upp lika ofta nu, och att jag inte längre reagerar lika kraftigt. Livet fortsätter, men saknaden försvinner inte.

Ge hopp till de insjukande. Donera här.

Anu Koikkalainen

Bild: Jaakko Lukumaa