Professor Jukka Westermarck lever i spännande tider. Resultat som hans forskningsgrupp fått kan komma till nytta för cancerpatienter redan om 8–10 år – om allt går bra.

Cancerforskning är drömjobbet för tålmodiga människor som blir entusiastiska över intellektuella utmaningar. Det är stort om man får vara med om ett genombrott under sin egen karriär. Det är möjligt att det aldrig sker.

“I det här jobbet måste man kunna njuta av att tåget går vidare. Alla har torra år”, säger forskningsprofessor Jukka Westermarck vid Finlands Cancerinstitut.

Åboprofessorns egen forskning har redan flera gånger hunnit beskrivas som genombrott. Som bäst börjar man utnyttja ett protein som gruppen hittat i läkemedelsutvecklingen. Laboratoriefyndet från början av 2000-talet kan till slut bli en medicin som kan påverka miljoner cancerpatienters liv.

“Jag är verkligt glad över allt detta”, säger Westermarck. “Det är få förunnat att namnge ett protein, föra det vidare i läkemedelsforskningen och skapa ett eget forskningsområde”.

Jukka Westermarck brukar säga till sina studerande att cancer är som klassens smartaste och elakaste elev som struntar i alla regler. Därför verkar den alltid ligga steget före. Den dagen då cancerforskarnas arbete kan läggas ner finns inte inom synhåll.

Åren som cancerforskare har gjort Westermarck till realist. Han tror inte längre på att cancer helt kan besegras. Ett mera realistiskt mål är att göra cancer till en kronisk sjukdom, med vilken man tack vare behandlingar kan leva ett gott liv längre än idag.

“Först under de senaste åren har jag verkligen lärt mig att uppskatta den korta förlängning av livstiden som vissa målstyrda behandlingar kan ge. Den kan vara enormt viktig för patienten och de närstående”.

Broms och gas

Professor Westermarck är nyfiken och blir lätt ivrig. Han jämför gärna en cancercell med en bil. Största delen av cancerforskningen koncentrerar sig på gaspedalens funktion och på att förstå den, men Westermarcks forskningsgrupp är intresserad av bromsen.

“Vårt mål är att hålla bromsen nere så att cancercellen inte kommer åt att växa.”

Westermarck forskar i proteinet CIP2A, som påverkar cellernas omvandling till cancerceller. I praktiken förhindrar den det protein som bromsar cellens tillväxt, det s.k. bromsproteinets, funktion. Då kommer cellen åt att växa okontrollerat, börjar få egenskaper som är typiska för cancerceller och utvecklas ofta till cancer.

Forskningen har framskridit genom olika faser. I den första fasen fick forskarna reda på vilken betydelse CIP2A-proteinet har. Efter det lyckades man bearbeta CIP2A till en kristallstruktur, vilket tog två år. Den nyårsnatten kommer Westermarck aldrig att glömma.

“När vi kom hem från nyårsfesten, hittade jag bland min e-post en bild av CIP2A:s kristallstruktur som vår samarbetspartner hade skickat. Den hade just blivit färdig. Jag satt uppe resten av natten och studerade den.”

Med hjälp av bilden av proteinets struktur kan vi tänka ut nya strategier med vilka det skulle vara möjligt att påverka dess funktion. Där ser man också proteinets former exakt. För utvecklingen av ett eventuellt läkemedel är det viktigt att proteinet har fickor, dvs. lämpliga ställen för läkemedelsmolekylerna att fästas på.

Utgående från cellodlingar och djurmodeller vet forskarna i Åbo att avlägsnande av CIP2A från cellen får cancern att sluta växa och förbättrar terapisvaret. Det förorsakade inte heller några betydande skadliga biverkningar på möss. Från människor kan CIP2A inte avlägsnas, men det är kanske möjligt att förhindra dess funktion.

I augusti 2015 togs det belgiska läkemedelsutvecklingsbolaget CD3 med i forskningen. Det var ett viktigt steg. Avsikten med samarbetet är att ta fram ett nytt småmolekylärt läkemedel, som förhindrar CIP2A:s funktion.

Det återstår ännu många svårigheter att övervinna och öppna frågor att besvara.

“Även om vi lyckas åstadkomma läkemedelsmolekylen, leder det inte automatiskt till en medicin”, påminner Westermarck.

Först testas läkemedelsmolekylen i cellmodeller, sedan i musmodeller. Mellan varven förbättrar vi den i samarbete med läkemedelsutvecklingsbolaget. Om allt går bra, inleds kliniska undersökningar med läkemedelsmolekylen. Om de också går som väntat och det inte uppstår stora dröjsmål på vägen, kan ett läkemedel som blockerar CIP2A finnas på marknaden redan om 8–10 år.

Professori Jukka Westermarck kuvattuna Turun yliopiston Biotekniikan keskuksessa. Anni Laine ja Laxman Yetukuri (Intia). Molemmat tohtorita eli siis postdoktoraalitutkijoita. Se työ josta haastattelussa puhutaan pohjautuu pitkälti Annin tekemiin löydöksiin. Kuva: Vesa-Matti Väärä.

Cancern kommer loss

CIP2A intresserar forskare också på annat håll. I världen publiceras det undersökningar kring det i en jämn takt. Proteinet som Westermarcks grupp namngett har hittats redan i fler än 20 cancrar. Den är av klinisk betydelse, dvs. viktig med tanke på vården, i alla de allmännaste cancersjukdomarna.

Finns det några cancertyper där CIP2A-proteinet inte förekommer?

“Sådana undersökningar har åtminstone inte publicerats”, säger Westermarck.

CIP2A är speciellt intressant för att det får cancern att bete sig ilsknare. I praktiken är alltså CIP2A-positiva cancrar aggressivare än andra.

Cancerforskarna lider inte brist på forskningsämnen, snarare tvärtom. Det finns så mycket intressant att det ibland är svårt att välja riktning.

“I min egen forskning koncentrerar vi oss nu på två undertyper av bröstcancer: bröstcancer av basaltyp och HER2-positiv bröstcancer”, berättar Westermarck.

Ett stort stipendium från Cancerstiftelsen ger Jukka Westermark tilltro till att den forskningsinriktning han valt är rätt. Det treåriga stipendiet gör det möjligt att göra dyra laboratorieundersökningar och att anställa två nya forskare.

“Jag tänker som så att jag tack vare det här stipendiet har rätt att se vart den här forskningsriktningen för”.

Hjälp av grannen

Forskare träffas på seminarier och ute i världen. Professor Jukka Westermarck blygs inte för att tala om sin forskning eller sina tankar för andra.

“Om jag inte talar om vad jag håller på med eller mina problem för andra, kan ingen hjälpa mig. På det sättet skulle jag blockera mig själv utanför”.

Det har hänt flera gånger att bordsgrannen på en middag har haft någon ny tanke – eller har undersökt nästan samma sak ur en annan synvinkel. Det är inte oerhört att diskussionen slutar med att forskargrupperna delar med sig av sin information och sitt material till varandra – och publicerar de slutliga fynden tillsammans.

“Inom vetenskapen handlar de flesta människor med ett ädelt och uppriktigt sinne. De vill endast väl. Det motiverar mig att forska”, säger Westermarck.

När det är som bäst vill forskarkollegerna hjälpa varandra och samtidigt lära sig själva.

Andras intresse får Jukka Westermarck på gott humör. Han är inte rädd för konkurrens, utan är tvärtom glad varje gång någon annan publicerar något om CIP2A-proteinet.

“Det visar att också andra tycker det är viktigt. Det är som att se sitt eget barn växa upp. Om någon annan grupp skulle publicera exakt samma sak lite tidigare än vi, skulle det vara ett väldigt förargligt sammanträffande. Men det lönar sig inte att vara rädd för det”.

In i det okända

Westermarck tror inte att en CIP2A-blockerare som eventuellt kommer ut på marknaden ensam kan dramatiskt förbättra behandlingsresultaten av bröst- eller någon annan cancer.

Cancer är en så mångformig och slug sjukdom, att den inte stoppas bara av att man trycker ner bromsen. Å andra sidan har det redan framgått att det inte räcker att endast känna till och använda gaspedalen. Båda behövs.

“Jag tror att vi får det bästa resultatet när läkemedel som påverkar bromsen och gasen används tillsammans. Den biokemiska grundprincipen om dessa två mekanismers växelverkan var länge bortglömd”.

Egentligen anser Westermarck att det allra viktigaste inte ens är att utveckla en läkemedelsmolekyl eller till slut ett läkemedel som blockerar CIP2A. När man löser en fråga inom forskningen öppnas nya frågor och nya dörrar, bakom vilka det kan finnas någonting ännu större och viktigare.

“På vägen lär man sig nytt, som kan möjliggöra helt nya saker. Man vet aldrig vad man har framför sig”, säger Westermarck.

Tålamod är inte den enda viktiga egenskapen hos en forskare, anser Westermarck. Det behövs också entusiasm och intresse för att forska. Det är dags att börja tänka på något annat att göra, när gnistan slocknar och man känner sig tom.

“När allt kommer omkring är CIP2A-forskningen kanske inte mitt största bidrag till cancerforskningen, utan t.ex. det att jag har lyckats inspirera någon doktorand eller postdoc-forskare att göra ännu viktigare upptäckter”.

Text Marika Javanainen

Foto Vesa- Matti Väärä

Professor Jukka Westermarcks forskningsgrupp fick år 2015 ett stort stipendium på 300 000 euro från Cancerstiftelsens Aura, Anna och Hanna Vuolle-Apialas fond för sin forskning i målstyrda behandlingar mot kliniskt utmanande subtyper av bröstcancer.