Hilkka Raninen fick diagnosen osteosarkom år 1970. Bitterheten som hon upplevde under de första åren har med tiden förvandlats till godkännande och på äldre dar har stödverksamheten inom cancerföreningen blivit en viktig del av hennes liv.

”Jag kommer alltid att minnas hur jag satt framför läkaren och hörde att jag hade cancer. När jag därefter gick tillbaka till min arbetsplats kunde jag inte tro på det jag hade hört – jag tänkte att jag drömde. Jag knep mig för att vakna. Jag tänkte att sådant här inte kan hända: jag var 21 år gammal, hade nyligen gift mig och var gravid i sjunde månaden.

Det var år 1970, och man hade hittat ett sarkom i mitt ben. Symtomet var en knöl på smalbenet som under graviditeten växte snabbt. Det enda sättet att behandla sjukdomen var att amputera benet och det skulle göras omedelbart på grund av min graviditet. I mars amputerades mitt vänstra ben och i juni födde jag en dotter. Redan före förlossningen hade jag fått en protes och samtidigt som jag skuffade barnvagnen lärde jag mig att gå på nytt. Vår andra dotter föddes år 1971.

Jag gick på kontroller i fem år. Därefter gick jag inte mera regelbundet på kontroller, endast i speciella situationer, till exempel om jag ville ta bort födelsemärken. Under de första åren var jag mycket rädd; det kändes som om cancern ändå skulle gömma sig någonstans.

På 1970-talet fanns det knappt något kamratstöd tillgängligt. Först i slutet av 1990-talet tog jag kontakt med Norra Finlands cancerförening och dess enhet i Haukiputaa. Sedan dess har jag varit med i verksamheten, till exempel som sekreterare.

Nuförtiden fungerar jag också som stödperson. Det är få som tagit kontakt, men jag är med i en grupp som besöker cancerpolikliniker och diskuterar med patienter. Därutöver ordnar Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt varje månad ett infomöte för dem som nyligen insjuknat. Där har jag varit och berättat min historia. Stödverksamheten betyder mycket för mig också så här på äldre dar: jag har fått diskutera min erfarenhet och dela med mig av kunskapen till andra.

Min äkta man som redan gått bort var mycket förståelsefull och sporrade mig alltid. Han tyckte inte att jag behövde hålla tyst om min sjukdom. Vi levde ett fullt liv. Efter amputeringen jobbade jag ännu i 20 år. Det har berikat mitt liv att jag fått vara mormor till mina barnbarn och det är jag tacksam för. Jag har också en nära vän, Riitta, som uppmuntrar mig och påminner mig om att jag inte behöver skämmas över det här. Alltid när vi går någonstans tillsammans, hämtar hon en rullstol om jag behöver en och ber om hjälp om jag inte ids göra det själv. Hon är axeln och promenadkäppen jag kan luta mig mot.

Visst har jag haft dåliga dagar också, men varje morgon måste man ju stiga upp och gå framåt. De bittraste känslorna upplevde jag några år efter amputeringen. Då tittade jag på damtoaletten på mina kollegor som gick till stan i korta kjolar och högklackade skor. Jag hade illa att vara. Jag funderade ständigt, varför jag och tänk om. Ungefär då fick jag också en snuva som inte ville ta slut. Man försökte klarlägga orsaken till den, det togs allergitester och allt. Sedan var jag på en sekreterarkurs och på en av föreläsningarna berättades det om psykosomatiska symtom. Då förstod jag att det var min diagnos, psykosomatisk snuva. Efter det ältade jag det inte längre. Jag fattade att det inte kunde hjälpas. Att man ska finna sig i sin lott.”

Hilkka, 68 år