Rasmus Kujala blev änkling och ensamförsörjare med två barn när han bara var 28 år. Nu vill han hjälpa andra som befinner sig i en likadan situation.

”Min fru Päivi dog i juni 2014. Ett och halvt år tidigare hade läkarna hittat en mycket sällsynt tumör i hennes benmärg; tumörtypen hittas endast med tio års mellanrum.

Tumören befann sig i ett mycket svårt läge och det tog tid att ta reda på dess aggressivitet, först med hjälp av en operation. Till sist blev det klart att cancern var av den aggressivaste typen. Läkarna konstaterade att den var obotlig och syftet med behandlingen var endast att bromsa dess utveckling.

Efter den första operationen kunde Päivi inte längre gå utan stöd, utan först med käppar, sedan med en rollator, och till sist satt hon i en rullstol. Det var hårda slag för Päivi att byta till rollatorn och rullstolen. Jag försökte göra det lättare för henne och upplevde att det var min uppgift att få henne att le och skratta varje dag. Päivi förhöll sig från första början lugnt till sin sjukdom och den annalkande döden. Hon lärde även mig konsten att acceptera: det var inte fråga om att ge upp utan om kraft att acceptera.

Medan Päivi var sjuk fick jag själv terapi, vilket hjälpte mig mycket. Jag behövde inte precis kamratstöd, men däremot skulle jag ha behövt mera information om det praktiska. När Päivi blev sjuk var vår son Filo sex månader gammal och vår dotter Bea två och ett halvt. Jag skulle ha behövt råd om hur man gör med två barn i den här situationen och vilka ekonomiska möjligheter som finns. Vi var tvungna att ta reda på allting själva och ofta lära oss genom bitter erfarenhet. Nu ger jag gärna konkreta råd till andra som befinner sig i en motsvarande situation.

Det var ingenting dramatiskt eller ens äckligt med Päivis död: hon somnade in hemma medan hon sov bredvid mig. Det första året som änkling var säkert det tyngsta. Den som förlorade mest av oss var ändå säkert Bea, som då var fyra år gammal. Det var säkert svårt för henne att bearbeta saken. Bea har ändå förhållit sig glatt till minnet av sin mamma. Filo i sin tur var under två år när Päivi dog så han förstod inte egentligen vad som hade hänt. Till en början visste han inte ens vad en mamma var. Nu när han är fyra år, förstår han betydligt bättre. Jag värnar om Päivis minne eftersom Filo hela tiden blir mera medveten om henne. En gång i månaden tar vi fram en minneslåda där det finns foton och olika föremål som vi tittar på tillsammans.

För mig var det ett sätt att klara mig att skriva. Efter att Päivi hade dött skrev jag 70 sidor, alltid på sådana ställen där vi varit tillsammans. Jag började med vårt första möte. Sedan skrev jag på sådana ställen där vi varit under hennes sjukdom. Jag var rädd för att glömma, men samtidigt tänkte jag att jag inte ville minnas. Det var faktiskt ett bra sätt att behandla saken, att skriva om den. Nu behöver jag inte mera minnas allt, men minnena finns kvar och jag kan återkomma till dem genom att läsa mina texter. Jag har gett mig själv lov att glömma och släppa taget.

Just nu är vi på tre man hand. Jag längtar efter ett parförhållande, men det är mycket mer utmanande att leva i en ombildad familj. Vi mår ändå väldigt bra. Jag ska börja studera psykologi vid öppna universitetet samtidigt som jag gör musik och jobbar sporadiskt som kock. Tidigare var musiken en stor del av mig och nu hoppas jag att jag snart igen får grepp om en kreativ sinnesstämning. Jag skulle också vilja arbeta mera inom cancerarbetet och terminalvården. Jag har anmält mig till flera kurser. Jag förstår att min erfarenhet har betydelse och att det finns ett behov av människor som jag som kan hjälpa andra. När man har sett döden i vitögat, förhåller man sig på ett annat sätt till livet.”

Rasmus, 30 år