Heli Nikkilä hade Burkitts lymfom. Medan hon själv var sjuk var det viktigt för henne att hänga med i vardagen  – om än via andras berättelser.

”I september när jag firade min 35-årsdag visste jag inte ännu att jag var mycket sjuk. Gynekologen hade nog gett mig diagnosen äggstockscysta. I oktober avlägsnade läkaren en tumör i min äggstock, en tumör som var lika stor som ett barns huvud. Därutöver hittades det samma vävnad som i tumören i både den andra äggstocken och blindtarmen. De avlägsnades och vävnadsproven skickades till patologen.

När läkaren ringde och berättade om cancerdiagnosen hade jag just hämtat min mamma från hamnen. Hon bodde i Sverige, men hade känt att hon behövdes i Finland. När jag fick samtalet, tog jag en penna och skrev upp allt som läkaren hade sagt, då jag var rädd att jag efter samtalet inte skulle komma ihåg någonting. På sätt och vis hade jag redan varit medveten om att någonting var på tok med ändå kom nyheten om cancer som en överraskning. Det var som en blixt från klar himmel för oss alla. Lyckligtvis var min mamma med mig när jag fick samtalet. Vi kunde stödja varandra även om vi båda hamnade i någon form av chocktillstånd.

Min man och jag funderade noga, hur vi skulle berätta om situationen för vår son som då var sju år gammal. Alla har vänner eller släktingar som dött av cancer och därför förknippas sjukdomen starkt med döden. Vi konstaterade att det var viktigt att säga så som det var. Vi berättade det vi visste och det som läkarna berättade för oss, naturligtvis med hänsyn till hans ålder. Det är inte nödvändigt att förklara precis allt så länge man svarar ärligt på barnens frågor. Vi fick positiv respons från skolan och föräldrar till andra barn som vår son hade pratat med. Jag tror att ärligheten gav honom trygghet när han inte behövde gissa hur läget var. Trots det kunde inte vissa höstliga, dystra stunder undvikas när sonen i bastun frågade min man, om mamma skulle dö.

Jag kom till sjukhuset dagen innan behandlingarna skulle börja. Jag visades till den mittersta sängen i ett rum där en klen kvinnlig leukemipatient kämpade mot lunginflammation och en äldre dam hade uppkastningar och hoppades få gå hem efter behandlingarna. Det tyckte jag var orättvist. Jag ville gå hem, eftersom jag inte i något skede kände mig sjuk. Jag stannade där ängslig när min man for och jag tänkte bara att det här inte var min plats.

Först efter att behandlingarna påbörjades kände jag mig sjuk. Eftersom Burkitts lymfom är en aggressiv sjukdom som växer snabbt är behandlingsperioden intensiv och häftig. Det kändes som om det var lättare för mina närmaste och mina vänner att förstå att behandlingarna skulle leda till att jag skulle börja må bättre: allting som gjordes och all vård jag fick skulle ju vara för mitt bästa.

Människor säger ofta att de inte vet vad de ska säga till den som blivit sjuk. Efteråt berättade en av mina goda vänner att hon inte ville tala om sina egna saker, eftersom de kändes så små jämfört med min sjukdom. Jag tyckte ändå att det var härligt att höra om riktigt vanliga saker, bekymmer och sorger, eftersom jag genom att lyssna på dem kunde hänga med i vardagen och glömma min egen situation för en liten stund. Det var viktigt för mig att höra hur det gick för mina närmaste.

Naturligtvis var det särskilt svårt för min mamma när jag blev sjuk. Hon ringde mig varje dag och kände sig otillräcklig då hon bodde i ett annat land och inte kunde vara närvarande så ofta som hon skulle ha velat. Lyckligtvis fick mamma stöd av sina arbetskamrater. Min man besökte mig på sjukhuset nästan varje dag. Han var orolig för mig och bar ansvaret för allting där hemma. Jag upplevde att han blev utan stöd och det tog en längre tid för honom att återhämta sig psykiskt än för mig som varit sjuk och fått vård. Det finns ingen annan som fullständigt kan förstå vad man blivit utsatt för än den som levt igenom samma sak. Därför är kamratstödet ytterst viktigt för både den som insjuknat och patientens närmaste.

I och med att jag blev sjuk har jag fått lära känna vårdpersonal som gör ett fint arbete och andra fina människor som kämpar mot sina sjukdomar. Det har funnits glädje och sorg, och ibland har vi odlat riktigt svart humor. Vid Burkitts lymfom är behandlingen kraftig och snabb, men om sjukdomen kommer på nytt, kommer återfallet mycket snabbt. Jag spände mig naturligtvis alltid inför kontrollerna.

Nu har jag trots allt fått en friskförklaring. Även om det låter som en kliché, upplever jag att jag fått en ny chans. En chans som alla inte får, och man måste komma ihåg att vara tacksam för det. Vardagen har ju inte blivit annorlunda, men man förhåller sig till den på ett annat sätt. Ibland skulle jag gärna ruska liv i människor och säga att kom ihåg att njuta! Kom ihåg att njuta av måndagarna också, lev inte enbart för veckoslutens skull: lev här och nu!”

Heli Nikkilä, 45